amandaomatilda

Det är helt galet hur två och ett halvt år kan förändra en person så mycket. Från att vara en liten blyg tjej som inte vågade något till en uttåtriktad stor tjej som vågar det mesta. Jag kommer ihåg hur det va att vakna upp i mitt rum, hur det va att gå till skolan. Alla känslor. Hur annorlunda det va där. Hur man blev accepterad hur man än va. Den där underbara känslan av att man äntligen hade kommit till rätta. Dom där första dagarna då allt va helt nytt. Jag kommer ihåg dom första dagarna jag skaffade nya vänner. Den första gången vi åkte till san fran, LA, san diego ect. När jag tänker tillbaks kommer jag ihåg hur svårt det var, jag visste inte språket och somsagt va ja en liten blyg tjej. Men med tiden förändrades allt. Jag fick mina bästa vänner som jag spenderade dag in och dag ut med. Det är otroligt att man kan lyssna på en låt och massa minnen kommer fram.Hur svårt det va när vänner flyttade, och när vi flyttade. När man dagarna närmade sig. När vi stod där och sa hejdå till huset, området, vännerna, minnerna, tiderna vi hade fått uppleva i Californien. Jag vet inte varför. Varför jag sitter och skriver detta men förhoppningsvis så väcker det känslor för dig med Amanda.

Jag önskar att alla ni hade fått uppleva domma åren vi fick, det va dom bästa, jobbigaste, roligaste, underbaraste, kärleksfullaste, och obeskrivligaste (om det hade funnnits ett sådant ord) dagarna, veckorna, månaderna, åren jag någonsin har varit med om.